| Nr 4, 1986 sida 117

Denna skrift är resultatet av en begäran från 1981 års »convention» inom Wisconsinsynoden om en småskrift som skulle presentera Skriftens principer angående mäns och kvinnors uppgifter. Den skulle skrivas på ett enkelt språk, så att den kunde studeras av gemene man ute i församlingarna. Årskonferensen gav i uppdrag åt synodens distriktspresidenter att utse den kommission som nu har fullgjort sitt uppdrag och författat denna skrift. En mer detaljerad exegetisk framställning kommer senare att komplettera denna småskrift. Det kan vara av stort intresse för oss i Skandinavien att se hur en bibeltrogen kyrka i USA tillämpar Skriftens principer om förhållandet man – kvinna. Originalets titel är »Man and Woman in God’s World». Utgivningsåret är 1985 och förlaget Northwestern Publishing House, P. O. Box 26975, Milwaukee, WI 53226-0975. [0]

1. I Guds fullkomliga värld

Hos varje kristen finns det en längtan efter Eden. Tänk om livet vore så som Gud avsåg när han skapade man och kvinna! Redan en flyktig genomläsning av de första kapitlen i Första Mosebok visar att det tillstånd som man och kvinna levde i omedelbart efter skapelsen var mycket lyckligt. Bara det att få läsa om livet i Eden väcker hos oss en längtan efter den plats där vi aldrig har varit. [2]

Mose berättar för oss i 1 Mos 1 att Gud i sin nåd gav de underbaraste gåvor åt både mannen och kvinnan. Båda är hans avbild och har del i hans fullkomlighet. De äger all nödvändig kunskap om honom och om vad han vill med deras liv. Både man och kvinna ska råda över den skapade världen. Gud gav båda gåvan att vara fruktsamma och föröka sig. Vi kan lätt förstå varför Gud såg på mannen och kvinnan och betraktade dem och den övriga skapelsen som mycket god. [3]

Mose har redan beskrivit mannens och kvinnans skapelse i 1 Mos 1. Det andra kapitlet får oss att bättre förstå det ömsesidiga beroendet mellan man och kvinna. Sedan Gud skapat mannen och satt honom i trädgården – en plats som vi med rätta kallar »paradiset» utan att fullt ut förstå vad vi pratar om – konstaterade han: »Det är inte bra att mannen är ensam» (v 18). Gud definierade själv vad som inte var bra genom att tillägga att han skulle göra en »hjälp som passar honom». Adam hade ännu ingen som passade honom, ingen som kunde komplettera honom och tillsammans med honom förverkliga Guds plan för deras liv. Mannen och kvinnan var alltså beroende av varandra. [4]

Guds plan för människors liv är tvåfaldig. Först och främst ska mannen älska och tjäna Gud som har skänkt honom livet. Befallningen att inte äta av det träd som gav kunskap om gott och ont gav Adam och Eva ett tillfälle att göra det. Än idag är vår viktigaste uppgift i livet att älska och tjäna Gud. Han har inte bara skapat oss i sin godhet, utan han har också skapat oss på nytt genom sin nåd. Därför ska också något så rutinmässigt som att äta och dricka göras »till Guds ära» (1 Kor 10:31). [5]

Den andra uppgiften som Gud skapade oss för är att råda över och njuta av den värld som han har satt oss i. Gud satte Adam i trädgården för att bruka den och vara rädd om den. Gud sade också till honom att han kunde äta av vilket träd som helst i trädgården utom av kunskapens träd på gott och ont. I Nya testamentet har vi en mera fullständig förklaring till denna andra uppgift i livet. Paulus lär, att när vi använder den värld som Gud har skapat åt oss, ska vi inte bara tänka på vårt eget bästa utan också på andras (Fil 2:4). Vi ska kort sagt sträva efter att tjäna varandra i kärlek (Gal 5:13). [6]

När Gud skapade mannen bestämde han att mannen skulle ha en medarbetare till hjälp att utföra sin uppgift i livet, och hon kallades »kvinna». Den viktiga plats kvinnan intar i mannens liv framgår av det hebreiska ordet för »hjälp». Det är en term som Bibeln ofta använder för att beskriva Gud i hans förhållande till oss människor. I Ps 70:6 bekänner den inspirerade författaren att Gud är hans »hjälp», just det ord som Herren använder i 1 Mos 2:18 för att beskriva kvinnan som han tänker skapa åt mannen. Kvinnan ska sörja för det som mannen saknar och behöver, på samma sätt som Gud kommer till sitt folk och styrker och stöder dem. [7]

På egen hand kan den förste mannen inte fullfölja Guds plan för hans liv, som innefattar detta välsignade ord: »Var fruktsamma och föröka er» (1 Mos 1:28). Han behöver kvinnan som Gud vill ge honom. Det är därför Paulus senare skriver att »mannen inte skapades för kvinnan utan kvinnan för mannen» (1 Kor 11:9). Deras ömsesidiga glädje och tillfredsställelse ska komma när de förenas för att fullgöra det Gud avsåg med deras liv. [8]

Guds sätt att beskriva kvinnan förstärker avsikten att hon ska stå vid mannens sida och hjälpa honom att fullfölja sin uppgift i livet. I vår översättning kallas kvinnan en hjälp som »passar» för mannen. Meningen bakom det hebreiska ordet är att hon ska komplettera mannen. Han har varit ensam, och det är inte bra. Kvinnan ska råda bot på denna ensamhet och så tjäna som hans hjälp. Hon ska vara hans kvinnliga motsvarighet – fysiskt, psykiskt, känslomässigt och andligt. Hon ska ge honom vad han behöver, och hon ska hämta från honom allt som hon behöver. Vi kan likna dem vid de två sista bitarna i det gudomliga pusslet, bitar som läggs ihop för att fullborda den vackra bild av livet på jorden som Gud avsåg. [9]

Adam själv ger ett vältaligt vittnesbörd om den uppgift som kvinnan ska ha i hans liv när han konstaterar: »Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna (ish-sha), ty av man (ish) är hon tagen» (1 Mos 2:23). Detta är Adams sätt att säga att Eva är hans kvinnliga motsvarighet. Han erkänner att Eva är den som Gud har skapat till att stå vid hans sida. Hon ska ge honom vad han behöver lika väl som hon får sina behov uppfyllda av honom. Han ärar och älskar henne med rätta som en jämngod Guds skapelse. [10]

Genom sitt sätt att skapa kvinnan visar Gud mannen att hon är en speciell och nödvändig del av hans liv. Innan Gud skapade henne lät Gud mannen ge namn åt djuren. Denna namngivningsprocess tjänar till att visa mannen att han inte har någon som passar honom. Han kommer fram till samma förståelse av sin situation som Gud redan har. Adam ser nu att det är något »icke gott» i att vara ensam, fastän han bor i paradiset. När Gud skapar kvinnan av mannens kött och ben förstår Adam att han nu har fått någon som fullt ut passar för honom. Han kallar henne till och med »ish-sha» för att visa hur nära besläktade de är. Hon är en som är »tagen ut ur mannen» (v 23). [11]

När Gud för fram Eva till Adam använder denne inte personliga namn när han talar om sig själv och sin hjälp. Han använder de mer allmänna benämningarna »man» och »kvinna». Han kallar den som Gud har gjort »kvinna», inte Eva, och han konstaterar att hon har tagits av »mannen», inte av Adam. Den första mannen och kvinnan som Gud skapade företräder i sina liv det som Herren väntar sig av alla människors liv. Det som är tillämpligt på Adam och Eva kan tillämpas på alla män och kvinnor. [12]

Adams förtjusning över Evas skapelse är otvetydig. Vilken glädje det är som fyller hans hjärta, när Gud för fram Eva till honom för bröllopet! Här är äntligen en som verkligen passar för honom, en som han kan förenas med i fullkomlig samstämmighet. Tillsammans kan de uppfylla det som Gud vill med deras liv här på jorden. Adam jublar med rätta över gåvan Eva som Gud ger honom. [13]

När vi ser tillbaka på det glada förhållandet mellan man och kvinna i paradiset, kan vi inte annat än längta efter denna lycksaliga harmoni. I trädgården var två viljor en. De var fullkomligt förenade enligt Guds vilja. Sångarna och sången var oskiljaktiga, eftersom Adam och Eva levde sina liv i fullkomlig samstämmighet med Guds vilja. [14]

Skapelseberättelsen undervisar oss om mannens och kvinnans enighet och ömsesidiga beroende, men också om de uppgifter som Gud vill att de ska utföra tillsammans. Det är omöjligt att åter erövra paradiset, eftersom vår syn har blivit suddig av syndens grå starr. Ändå har den helige Ande inspirerat Bibelns författare till att förkunna särskilda sanningar och dra vissa slutsatser utifrån det förhållande som rådde mellan Adam och Eva i paradiset. Sålunda hänvisar Paulus till den grundläggande principen att »mannen är kvinnans huvud» (1 Kor 11:3) och »mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen» (1 Kor 11:9). När han säger till Timoteus att kvinnan inte ska bestämma över mannen, ser han denna ordning som en direkt återspegling av det som gällde redan vid skapelsen. Paulus grundar sin föreskrift till Timoteus på den iakttagelsen att enligt Guds ordning »skapades Adam först och sedan Eva» (1 Tim 2:11-13). [15]

När vi läser skapelseberättelsen i ljuset av hela Skriften ser vi att de inledande kapitlen i Bibeln framhäver mannens överordning. Paulus påstår t.ex. att mannen ska vara kvinnans huvud och grundar sin undervisning på det faktum att kvinnan är skapad från mannen och för mannen (1 Kor 11:3, 8, 9). Han talar också om för oss att kvinnan inte ska bestämma över mannen, eftersom Adam skapades först. Dessutom kan vi se mannens överordning återspegla det faktum att han sätts i trädgården först och ska råda över den. Mannens överordning är också uppenbar efter syndafallet. Gud kommer och frågar först efter mannen och ställer honom till svars för det som hänt. Vi kan därför med bestämdhet påstå att Gud gav mannen en överordnad ställning redan vid skapelsen. [16]

De första kapitlen i 1 Mos 1 visar oss en idealisk situation som vi aldrig kan uppnå. Ändå fastslår de den grundprincip som ska vägleda män och kvinnor i deras inbördes relationer. Denna princip är att mannen ska vara kvinnans huvud. Andra delar av Guds Ord preciserar och klargör Herrens vilja och visar hur vi ska tillämpa denna vilja i olika situationer i våra liv. [17]

2. I den fallna världen

Vi som tror tillstår gärna att vi är i stort behov av Guds vägledning, eftersom vi känner till syndens makt att fördärva. I 1 Mos 3 får vi höra om den tragedi som inträffade i världen, när mannen föll i synd och åt av den förbjudna frukten. Vi ser att den fullkomliga harmonin ersätts av syndens disharmoni. [19]

Vid frestelsen kom ormen först till kvinnan. Hon föll i synd och åt av den förbjudna frukten. Paulus säger att hennes synd kom som ett resultat av att hon blev bedragen. Vidare säger han: »Det var inte Adam som blev bedragen» (1 Tim 2:14). Aposteln försöker inte förminska mannens skuld eller göra honom mindre ansvarig för sin handling. I Romarbrevet påminner Paulus faktiskt om att Adam var fullt ansvarig. Han konstaterar: »Genom en enda människa kom synden in i världen», och »en enda människas olydnad gjorde alla till syndare» (Rom 5:12, 19). Men ändå märker vi att det är en skillnad på hur mannen respektive kvinnan föll i synd. Paulus gör nämligen en speciell tillämpning på grund av den skillnaden i 1 Tim 2. [20]

Synden förändrade mannens och kvinnans sätt att se på och förhålla sig till varandra. Den förstörde människans harmoniska förhållande till Gud. Men dess verkningar slutade inte med det. Den gjorde snabbt slut på den fullkomliga harmoni som tidigare rådde mellan man och kvinna. När Gud kom och frågade efter Adam och Eva och befallde dem att stå till svars för vad som hade hänt, försökte de båda att undgå sitt personliga ansvar. Sålunda gav de ett sorgligt men otvetydigt vittnesbörd om den sanningen att synden hade fördärvat det harmoniska förhållandet i Eden. [21]

När Gud talade med Adam och Eva efter syndafallet påpekade han hur långtgående syndens härjningar skulle bli. Mannen och kvinnan skulle fortsätta att råda över jorden, men efter syndafallet var också jorden under syndens förbannelse. Guds en gång så fullkomliga värld skulle nu frambringa törnen och tistlar. Även om mannen fortfarande skulle få njuta av dess frukter, så skulle han bara få göra det i sitt anletes svett. Ett annat tecken på syndens makt skulle visa sig vid barnafödande. Gud tog inte ifrån Eva denna hennes mest välsignade uppgift, men han talade om att synden skulle förändra den. Som barnaföderska skulle Eva nu känna smärta och bedrövelse, där hon annars bara skulle ha upplevt glädje. Det instrument som en gång bara ljöd av lycka skulle nu även frambringa sorgetoner. [22]

Synden fördärvade mäns och kvinnors sätt att leva tillsammans. Gud skapade Eva till att stå vid Adams sida och vara hans hjälp. Han hade skapat mannen till att vara kvinnans kärleksfulla huvud. Men mannens ledarställning, som hon en gång omfattade med stor glädje, skulle hon inte längre se på i fullkomlig kärlek. Kvinnan skulle tidvis bli förbittrad över och även motsätta sig mannens överordning, och mannen skulle ibland missbruka sin ledarställning. Kort sagt, syndens ogräs skulle breda ut sig över Eden. [23]

På grund av syndens makt gav Gud mer bestämda riktlinjer angående förhållandet mellan män och kvinnor. Efter syndafallet bekräftade han t.ex. på nytt mannens överordning: »Till din man ska din åtrå stå, men han ska råda över dig» (1 Mos 3:16). Vår syndiga natur kanske gör uppror mot Guds direktiv, men som hans barn gläder vi oss över vår Herres ledning. Vi vet att han alltid leder oss på den väg som är bäst för oss. [24]

Vi kristna lyssnar med ödmjukhet när Gud beskriver syndens följder i alla mänskliga relationer, och särskilt mellan man och kvinna. Vi måsta erkänna sanningen i Guds ord. Människosläktets historia har ofta varit en historia, där män har behandlat kvinnor kärlekslöst och kvinnor har varit kärlekslösa mot män. Tidvis har människor misslyckats med att skilja klart mellan vad Gud beskriver som syndens utväxter och vad som är hans goda och nådiga vilja. Män har ibland tvingat kvinnor att äta av en bitter frukt och sedan försökt övertyga dem om att Gud planterat det träd frukten växte på. [25]

Botemedlet mot syndens härjningar utlovade Gud så fort Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten. Båda fick det nådefulla löftet om Frälsaren, som kallas kvinnans »säd» i den första förkunnelsen av evangelium (1 Mos 3:15). Detta löfte gör ingen som helst åtskillnad. Paulus påminner oss: »Liksom en endas överträdelse ledde till fördömelse för alla människor, så ledde en endas rättfärdiga liv till en frikännande dom för alla människor, en som ger liv» (Rom 5:18). Evangeliet överträffar all åtskillnad och splittring som synden har fört med sig i världen. På grund av Kristus och hans återlösningsverk har Gud förklarat alla syndare rättfärdiga. [26]

3. I Guds återlösta värld

I Nya testamentet bekräftar Gud på nytt den grundsanning som han först förde fram i skapelseberättelsen. I 1 Kor 11 talar Paulus om överordning i allmänhet och påminner oss om att vi alla, t.o.m. Kristus själv, är underordnade någon. Mannen är kvinnans huvud, Kristus är mannens huvud och huvudet över Kristus är Gud själv (v 3). Aposteln har ett dubbelt syfte med denna inledning. För det första sätter han utövande och erkännande av överordning i ett andligt sammanhang. Både män och kvinnor ska erkänna att varje överordnad i deras liv är ett uttryck för deras förhållande till Gud och ska spegla detta förhållande. Men lika tydligt visar Paulus att det inte är förnedrande eller nedvärderande att erkänna någon som vårt huvud. På samma sätt som Kristus erkände Gud som sitt huvud ska vi med glädje erkänna dem som Gud har satt över oss. [28]

Den tillämpning Paulus gör i 1 Kor 11 med utgångspunkt från grundprincipen om överordning är klar. Till kvinnan säger Paulus att hon ska erkänna mannen som sitt av Gud förordnade huvud. Hon ska uppföra sig på ett sådant sätt att hon tydligt visar att hon erkänner hans överordning. Genom att täcka över sina huvuden visade de korintiska kvinnorna utåt att de erkände sig stå under männens beskydd och auktoritet. Denna speciella sedvänjas sociala innebörd kan vara främmande för oss. Men även idag är det genom sin livsstil och sina gärningar som kristna kvinnor visar att de erkänner mannen som den som Gud har förordnat till att vara huvudet. Till männen säger Paulus att varje man ska utöva sitt ledarskap såsom en som själv står under ett huvud, nämligen Kristus. Männen ska ge vittnesbörd om sitt beroende av kvinnor och komma ihåg att de varken kan födas eller utföra allt det som Gud vill »oberoende av kvinnan» (v 11). [29]

Vi ska nu undersöka detta samband inom tre olika områden i livet, nämligen äktenskapet, kyrkan och samhället. [30]

A. Den kristne och äktenskapet

I Ef 5 och 1 Petr 3 har vi Guds inspirerade ord om vad som gäller för förhållandet mellan man och kvinna i äktenskapet. Båda dessa avsnitt lägger ett särskilt ansvar på den äkta mannen. I Ef 5:25 ålägges männen att älska sina hustrur »så som Kristus älskade kyrkan». Detta förmaningsord ensamt utesluter varje egenmäktigt eller hårt herravälde av troende äkta män, för Kristus driver oss att följa honom genom kraften av hans vinnande kärlek, inte genom lagens tvång. [32]

Avsnitten i Efesierbrevet och 1 Petr uppmanar hustrurna att underordna sig, men säger inte att de äkta männen ska tvinga sina hustrur till underordning. Paulus t.o.m. ber männen att anpassa sig till sina hustrur som ett uttryck för sin kärlek: »Och då underordnar ni er under varandra, därför att ni vill lyda Kristus» (Ef 5:21). Aposteln betonar att hustrurna ska underordna sig »på samma sätt som ni underordnar er Herren» (Ef 5:22). Paulus undervisar kristna hustrur om att de ska se sin underordning som en följd av och ett uttryck för sin kärlek till Kristus. [33]

I andra bibelställen är det en sanning som återkommer gång på gång: det förhållande mellan man och hustru, som Gud föreskrev vid skapelsen och upprepade igen omedelbart efter syndafallet, har inte upphävts genom Kristi ankomst. Gud gav inte Adam och Eva en befallning som gällde endast dem eller endast under Gamla testamentets tid. I 1 Mos 2 och 3 uttrycker Gud sin oföränderliga vilja när det gäller äktenskapet. Apostlarna tillämpar Första Mosebokens grundsanning om äktenskapet på Nya testamentets tid. Enligt Gal 3:28 är alla kristna »ett i Kristus Jesus» och lika delaktiga i hans välsignelser. De har därför fortfarande bestämda uppgifter som Gud tilldelar dem i äktenskapet. Gud ger där mannen rollen som huvud och uppmanar hustrun att underordna sig honom. [34]

Den kristne maken vet att han har ett oerhört stort ansvar. Han ser att familjen inte endast är samhällets grundval utan också den enhet som Gud har gjort honom särskilt ansvarig för. Därför prioriterar han sin familj, som får stor andel av hans omtanke och kraft. Han inser, att precis som Kristi hjord skulle bli skingrad och tillintetgjord om inte deras Herre fortsatte att leda den, så skulle den lilla flock som hans familj utgör lida all möjlig skada om han inte ledde den enligt Guds vilja. Av det skälet ser han efter i Guds Ord och tar Guds Son som föredöme för att lära sig hur han ska utöva sitt ledarskap inom familjen. Och på samma sätt som Kristus offrade sig själv för sin kyrka, ställer familjefadern sin hustru och sina barn främst bland sina jordiska ansvarsområden och gör allt han kan för deras bästa. [35]

Gud vill att de äkta männen ska skapa en sådan atmosfär att hustrurna med glädje återgäldar deras tjänster. Den kristne maken inser att hans hustru är den som Gud själv har gett honom. Hans liv skulle inte bli lyckligt utan henne. Dessutom visar den kristne äkta mannen sin hustru särskild högaktning, eftersom han vet att hon är hans medarvinge till frälsningen. Hon är, precis som han, friköpt och återlöst genom Jesu blod. Eftersom hans hustru är en välsignelse från Gud vill den äkta mannen sörja för hennes behov vare sig de är materiella, andliga eller känslomässiga. Framför allt vill han värna om hennes andliga välbefinnande och se till att hon får rikliga tillfällen att växa till i nåden och kan tillämpa Guds ord i sitt liv. Den kristne äkta mannen ska vara ett föredöme för andra genom sitt sätt mot sin hustru, precis som Kristus är de troendes föredöme. [36]

När vi nu säger att hustrun ska underordna sig sin make, nedvärderar vi inte hennes uppgift i hemmet. En kvinna borde aldrig ursäkta sig för att hon »bara är hemmafru». Hon kan utvecklas och göra en värdefull insats även om hon inte har ett arbete utanför hemmet. [37]

En härlig illustration av den kristna kvinnan i hemmet framträder i den heliga Skrift. Bibeln undervisar oss om att kvinnan särskilt i hemmet ska vara en hjälp som passar mannen. Hon är den som kan fylla hans behov och brister. Hon övervakar hushållets ekonomi och skapar en atmosfär av lugn och förtroende, av frid och glädje. I hemmet utför hon också den viktigaste av alla uppgifter, nämligen att uppfostra nästa generation att älska och tjäna Gud. Det är inte underligt att hennes make lovprisar henne och att hennes barn välsignar henne (Ords 31:10-31). Betydelsen av kvinnans uppgift i hemmet kan inte nog poängteras. Ofta tycker människor att kvinnornas ansvarstagande för familjen degraderar dem till andra klassens medborgare, men så är det inte. [38]

Den kristne äkta mannen skriver gärna under på sanningen: »Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av Herren» (Ords 18:22). Han vet att hans liv utan hustrun skulle vara olyckligt, och han tillstår gärna: »Långt högre än pärlor står hon i pris» (Ords 31:10). Gud har skapat kvinnorna till att svara mot männen själsligt, känslomässigt och andligt. Kvinnor är i stånd att fylla t.o.m. den mest krävande ställning i samhället. Följaktligen är det inte oförmåga att gå i land med en anställning utanför hemmet utan snarare lydnad för Guds vilja som får kvinnor att se som sin största uppgift att ta ansvar för make och barn. I hemmet finner kvinnan samma glädje i att tjäna sin make som alla kristna finner i att tjäna sin Herre. [39]

Kristna män och kvinnor i alla åldrar har vittnat om den ömsesidiga glädje och tillfredsställelse de får genom att utföra den uppgift som Gud har gett dem. De äkta männen gläder sig åt att tjäna som ledare och har Kristi eget exempel på kärlek och tjänst som förebild. Hustrurna finner sann glädje i att hjälpa sina män, tillsammans med dem uppfostra barnen och tillväxa i tro och kunskap tillsammans med sina familjer. [40]

B. Den kristne och kyrkan

Det andra området där Nya testamentet tillämpar principen om mannens överordning är kyrkan. I 1 Kor 14 uppmanar Paulus kvinnorna att »tiga vid gudstjänsterna» (vers 34). Ett sådant tigande är inte en generell föreskrift, som om han skulle förbjuda kvinnor att över huvud taget säga något i gudstjänstsammanhang. Paulus ber helt enkelt kvinnorna att vara tysta när det blir fråga om ett undervisande som innebär att man är huvud för de troendes församling. Det kan möjligen ha varit så att kvinnorna talat av en uppriktig önskan att lära sig, att växa till i nåd och kunskap. Men aposteln visar också på ett lämpligt sätt att hantera denna iver. För kvinnorna betyder detta att »fråga sina män där hemma» (vers 35). Det är än en gång den äkta makens överordning som bestämmer detta. Paulus ord lägger motsvarande ansvar på männen. Hans uppmaning förutsätter att männen är kunniga i kyrkans arbete och tar aktiv del i det. Kvinnorna ska vara tysta och inte tala eftersom de »bör underordna sig, så som lagen säger» (vers 34). [42]

När Paulus hänvisar till »Lagen», visar han att hans tillämpning inte bara gäller för församlingar på hans tid. »Lagen» syftar på de första fem böckerna i Gamla testamentet, som ju innefattar de första kapitlen i 1 Mos. Detta visar att Paulus förmaning inte är grundad på dagens skiftande sedvänjor. Den är grundad på den princip för överordning som Gud upprättade vid tiden för skapelsen och som därför tillämpas under alla tider. [43]

Inte heller upphäver den andliga jämlikheten mellan män och kvinnor principen om överordning. I Gal 3:28 visar Paulus att när det gäller frälsningens gåva finns det ingen som helst skillnad vare sig det gäller ras, social ställning eller kön. »Alla är ni ett i Jesus Kristus» försäkrar han oss för att vi ska veta att vi, oberoende av vår ställning i denna världen, har fullständigt lika del i Jesu förlåtande nåd. Den fattigaste tiggare blir en kung och präst inför Gud på grund av Kristi förtjänst. När vi nu gläder oss över detta evangelium menar vi inte att denna beskrivning av evangeliet åsidosätter lagen. Återupprättade män och kvinnor använder lagens föreskrifter på ett sätt som är välbehagligt för Gud som har älskat dem så helhjärtat och troget. [44]

I 1 Tim 2 betonar Paulus igen mannens överordning när han tar upp kyrkans offentliga ämbete. I slutet av kapitlet förklarar han att en kvinna »bör lyssna i stillhet» (vers 12). I denna vers förbjuder aposteln uttryckligen kvinnan »att undervisa». Hon ska inte uttyda och förkunna Ordet offentligt, eftersom hon då skulle »vara herre över mannen». Detta utestänger inte kvinnor från all undervisning eller från alla tjänster inom det offentliga ämbetet. Det betyder inte heller att kvinnor inte får utöva någon auktoritet i kyrkan. Paulus avser endast sådan undervisning som innebär att de skulle råda över män. En kvinna som råder över en man bryter mot principen om mannens överordning. Herren befaller kvinnor att träda tillbaka från den här delen av kyrkligt arbete. I en önskan att upprätthålla den principen vill de »under tystnad lyssna till undervisningen och helt gå in under Guds ordning» då männen är närvarande (vers 11). [45]

Denna underordning i stillhet och att inte »vara herre över en man» är helt i överensstämmelse med Guds ordning. Denna gäller i alla tider, vilket Paulus påpekar i verserna 13 och 14. Att principen om mannens överordning verkligen var Guds vilja redan före syndafallet visas klart genom kronologin vid skapelsen: »Adam skapades ju först och sedan Eva» (vers 13, se också 1 Kor 11:8-9: »Mannen är ju inte tagen av kvinnan utan kvinnan av mannen. Mannen blev ju inte heller skapad för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens»). [46]

Paulus visar inte endast att mannens överordning var Guds vilja redan vid skapelsen, utan han påpekar även vilken allvarlig skada som skedde när den principen inte tillämpades. Syndafallet kastade helt om mannens och kvinnans tilldelade uppgifter, som klart framgår av 1 Mos 3, i synnerhet verserna 6, 12 och 17. Paulus påpekar att mannen och kvinnan föll i synd på olika sätt när han skriver: »Adam blev inte bedragen, utan det var kvinnan som bedrogs och blev en överträdare» (1 Tim 2:14). [47]

Syndafallet anförs inte av Paulus som grund för mannens överordning eller kvinnans underordning. Den ordningen hade fastslagits tidigare. Snarare illustrerar syndafallet den skada som skedde när både mannen och kvinnan övergav Guds fastställda ordning. Det är därför inte manschauvinism utan en önskan att bevara Guds idealbild i en av synd söndersargad värld som får Paulus att enträget uppmana kvinnorna att inte vara herrar över männen. [48]

Paulus utesluter alltså att kvinnor är herrar över män, men detta utestänger inte kvinnor från varje form av tjänst i kyrkan. I Romarbrevet talar Paulus om det bidrag som Priscilla gett till hans verksamhet (Rom 16:3, 4). Vi känner till att samma Priscilla tillsammans med sin make Aquila undervisade Apollos »tydligare om hur det förhöll sig med Guds väg» (Apg 18:26). Dessutom hänvisar Paulus i sitt andra brev till Timoteus till den tro som Timoteus mormor Lois och hans mor Evnike undervisat honom i (2 Tim 1:5). Paulus vill alltså inte utestänga kvinnor från att engagera sig i Kristi verk utan vägleda dem på ett sätt som överensstämmer med mannens överordning som Gud nedlagt i skapelsen. Kvinnor ska inte åta sig en tjänst inom det offentliga ämbetet, om den innebär att hon blir herre över män. [49]

En evangelisk tillämpning kräver alltjämt att kvinnor respekterar männens överordning genom att inte eftersträva pastorstjänsten. Vissa former av det offentliga ämbetet för med sig ansvaret att råda över kyrkans manliga och kvinnliga medlemmar (t.ex. församlingens pastorstjänst och tjänster på distrikts- och synodnivå). Församlingen ber den kallade pastorn att tala »som en som talar Guds ord» (1 Petr 4:11), att uttyda Guds ord för män och kvinnor och ge vägledning för deras liv genom det (jfr Hebr 13:7, 17). I denna ställning utövar evangeliets tjänare tillsyn över män och kvinnor, »hela hjorden», som Paulus påminner de äldste i Efesus (Apg 20:28). Kvinnor ska därför inte sträva efter pastorstjänsten, om de vill rätta sig efter principen om mannens överordning. De ska sträva efter att tjäna sin Herre på andra sätt som stämmer överens med denna princip. [50]

I en önskan att bejaka männens överordning låter våra församlingar inte kvinnor rösta i sina styrande organ. Frågan om sådan rösträtt har inte att göra med vilken betydelse den sak har som man röstar om, huruvida den är teologisk eller icke teologisk. Om den hade det, kunde röstningen utsträckas till kvinnor när det gäller saker som inte direkt har med Ordets offentliga ämbete att skaffa. Men den centrala frågan är överordningens princip, som Gud lade fram redan när han skapade man och kvinna. I Edens fullkomlighet accepterades denna princip villigt och glatt, men i vårt fallna tillstånd behöver nu Paulus uppmana oss att acceptera den genom att be kvinnorna att se männen som sina överordnade. [51]

Den kristna kvinnan vet att om hon skulle kräva rätten att rösta och styra i församlingen, skulle hon råda över mannen, som ska vara hennes huvud. Därför avstår hon från att begära sådan bestämmanderätt. Varje man i församlingen är en representant för det »slag», som skapades till att vara hennes huvud, och hon vill på allt sätt som är möjligt visa männen den heder som tillkommer dem i deras av Gud givna uppgift. Män förtjänar högaktning av kvinnor när de ikläder sig det ansvar som Herren förväntar sig av dem. Kristus blir ärad och hans folk blir tjänat endast när de, som Gud har utsett till att vara ledare, utövar sitt ledarskap. [52]

Män ska rådgöra med kvinnor då de leder församlingen. Vi har Kristus som vårt huvud och varje beslut han gör för vår skull utförs i fullkomlig kärlek och alltid med vårt bästa för ögonen. Kristna män önskar visa denna kärlek mot sina församlingars kvinnliga medlemmar. De kan göra det genom att fråga efter kvinnornas förslag och åsikter innan slutgiltigt beslut tas. På detta sätt kommer kyrkan i åtnjutande av de speciella gåvor och talanger som Gud har givit kvinnorna. Männen kommer fortfarande att följa Kristi eget exempel, då de utövar den auktoritet som Gud har anförtrott åt dem. [53]

Kvinnor ska inte vara begränsade till att utföra enklare sysslor eller att delta i gudstjänsten på ett passivt sätt. Apostlagärningarna och Pauli brev visar vilka nyckelroller kvinnorna hade när det gällde evangeliets spridande. Ibland var det de som samlade den lilla kärna som apostlarna predikade för och kring vilken de byggde sina församlingar (Apg 16:14, 15). Kvinnor tjänade som vittnen för dem som var utanför kyrkan och som lärare för dem som nyss kommit till tro (Apg 18:26; 2 Tim 1:5; 3:15). I många fall var kvinnor apostlarnas understödjare och styrka i tider av kris (Rom 16:1-16; Fil 4:2, 3). Våra församlingars ledare måste ständigt söka efter nya områden, där de på ett rätt sätt kan ta hand om hängivna kvinnors iver och begåvning. [54]

C. Den kristne och samhället

Principen om överordning gäller lika mycket i samhället, eftersom den är en del av Guds oföränderliga vilja när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor. Bibeln gör emellertid ingen direkt tillämpning av denna princip i samhället så som den gör i äktenskapet och kyrkan. Av detta skäl bör vi undvika att göra tillämpningar, som kan få oss att säga mer än Skriften säger. Det finns t.ex. ingen biblisk förordning eller förebild som hävdar att en kristen kvinna aldrig ska vara ledare i världsliga sammanhang. Inte heller har kristna män bibliskt stöd för att tro att de aldrig vågar försätta sig i en ställning som medför att en kvinna kommer att bestämma över dem i affärslivet eller politiken. Det fjärde budet (som innefattar vårt ansvar mot mänsklig styrelse) och det sjunde budet (som innefattar vårt ansvar för det jordiska goda som Gud har anförtrott åt oss) är också en del av Guds lag. Dessa sidor av lagen gäller kvinnor såväl som män. [56]

Det finns emellertid andra grundsanningar, som kristna bör betänka när de försöker avgöra vad som är Guds vilja med deras liv i världsliga sammanhang. En kristen kvinna, som t.ex. funderar på en anställning inom affärslivet, ska väga detta mot det ansvar hon kanske har som hustru och mor. Hur kan hon använda de unika gåvor, som Gud har givit henne, på bästa möjliga sätt? Hon ska kort sagt bemöda sig om att avgöra hur hon bäst kan förhärliga sin Herre och vara det salt och ljus i världen, som Gud vill att hon ska vara. [57]

Vilken uppgift det vara må som kristna slutligen väljer att utföra i världen, så ska de vara säkra på att fullgörandet av den uppgiften är ett uttryck för deras tro. Paulus uppmanar oss att offra oss själva »som ett offer – levande, heligt, välbehagligt för Gud» (Rom 12:1). Denna uppmaning passar in på den kristne, när han tjänar Herren såväl i samhället som i kyrkan och i hemmet. Den kristne vill sträva efter att vidmakthålla och tänka på Guds ords sanningar i alla tider och inom varje område i livet. [58]

Såsom kristna vill vi också visa uppriktig kärlek mot våra trossyskon, när vi väl har kommit fram till hur Gud vill att vi lever vårt liv i samhället. En kristen kvinna kanske känner att även om hon utövar auktoritet i samhället i en anda som inte strider mot principen om överordning, så är det inte i enlighet med Guds vilja för just hennes liv. I ett sådant fall ska hon inte handla i strid med sitt kristna samvete, ty om hon gör det, är det inte ett uttryck för hennes tro. Samtidigt kan en annan kvinnas kristna samvete tillåta henne att ha auktoritet i samhället. Hon kan ändå visa att hon accepterar vad Skriften säger om mannens överordning. I båda fallen ska de komma ihåg, att det sätt Gud visar dem hur de ska tillämpa hans princip om överordning inte är bindande för alla kvinnor. [59]

Principen är klar och oföränderlig. Men när det gäller tillämpningen i det dagliga livet lämnar Skriften åtskilligt till vårt kristna samvetes omdöme. Så länge som det av Gud bestämda förhållandet mellan man och kvinna omfattas helhjärtat, behöver inte och kommer inte olika bedömningar vid tillämpningen att bringa oordning i kyrkan. [60]

Sammanfattning

De principer som Gud fastställt för att vägleda män och kvinnor i deras förhållande till varandra är till stor glädje för oss kristna. De strömmar fram ur Guds kärlek och har sin främsta förebild i Honom, som är själva hjärtat i evangeliet. I Kristus innebär detta att underordna sig att man tjänar Gud och följer Kristi eget föredöme. I Kristus ska ledarskapet utövas i en anda av kärlek och förvandlas till ett medel att tjäna andra i deras behov. Vad mer är, vi kristna kan glädja oss över Guds bud, eftersom vi förstår att Gud genom dem visar oss på vårt eget bästa. När vi böjer vår vilja till att formas efter Guds vilja, kommer vi att uppleva sann glädje och tillfredsställelse. [62]

Vid tillämpningen av de sanningar som Gud ger oss i fråga om förhållandet man – kvinna, försöker vi låta den ske i en anda av kärlek och ödmjukhet. Vår fråga ska alltid vara: Vad säger Gud till mig? På så sätt följer vi Paulus. Han talar inte om för männen hur de ska göra sina fruar underdåniga, eller för kvinnorna hur de ska få sina äkta män att visa mer kristuslikt ledarskap. Paulus talar till männen om deras plikter och sedan vänder han sig till kvinnorna och talar om vad Gud begär av dem. På detta sätt tar han varje person för sig och undervisar omsorgsfullt var och en om Guds vilja. Paulus är viss om att de som älskar Kristus gläder sig åt att få göra hans vilja, när de fått kännedom om den. [63]

Under den helige Andes ledning har de inspirerade författarna klart redogjort för principen om mannens överordning och hävdat dess fortsatta giltighet. Fastän denna princip är tillämplig i alla tider och i alla sammanhang, har apostlarna i Skriften illustrerat principens tillämpning endast på två områden, nämligen inom äktenskapet och i kyrkan. Detta innebär uppenbarligen att en hel del lämnas åt ett helgat kristet omdöme. Vi som har gjorts fria i Kristus bör i varje situation omsorgsfullt avgöra hur vår Herre vill att vi ska tillämpa denna princip i den världsliga gemenskapen. När vi gör detta, ska vi komma ihåg att vi är världens salt och ljus. Vi vill enligt den nya människan bemöda oss om att ge Gud äran genom att ära hans Ord inför världen. [64]

I Nya testamentet försöker de inspirerade författarna aldrig att trycka ner de troende utan i stället att vägleda dem på ett sätt som behagar Gud. De ger också sitt bifall åt de kärleksgärningar och den tjänst som medkristna gör till Guds ära. Tänk så välsignad kyrkan skulle bli, om män och kvinnor kunde återerövra den andan och egga varandra till kärlek och goda gärningar! Må denna studie uppmuntra oss att rannsaka Skriften, så att vi lär oss vad Gud säger om de särskilda uppgifter, som vår Herre vill att varje man och varje kvinna ska utföra i hans värld. [65]