| Nr 1, 1987 sida 3

»Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem», ord om tillvarons tomhet och fåfänglighet har kommit ut i nyöversättning (Ur »Svenska Folkbibeln», provöversättningar av 1 Mosebok 1-28, Ruts bok, 10 Psaltarpsalmer, Predikaren och Profeten Amos). Vi tror och bekänner att Gud har gett oss Predikarens bok och talar till oss genom denne sin tjänare. Många är de teologer som menar att denna bok förkunnar en fulländad skepsis och inte borde ha funnits med i skriftkanon. [0]

Från världsligt håll är omdömet inte bättre. När enhetskyrkan infördes i Kina 1958 och kyrkan engagerades i den patriotiska propagandan, förbjöd regimen vissa delar av det kristna budskapet. Till det som inte fick predikas hörde bl a budskapet om denna världens tomhet och fåfänglighet (enligt uppgift från »Den evangeliska missionen» 1, 1971, s 19). I stället skulle patriotisk materialistisk propaganda förekomma i kyrkorna. [1]

Bokens innehåll: “Frukta Gud och håll hans bud” (12:13)

Bokens innehåll och grundtanke sammanfattas i de båda sista verserna. Det heter där: »Slutsats, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud. Det gäller alla människor. Ty varje gärning skall Gud föra fram i domen, allt som nu är fördolt, det må vara gott eller ont» (12:13). I denna maning sammanfattar han det budskap han förkunnade och som han fått av Gud. Det sägs också i bokens slut att »Predikaren var en vis man som ständigt undervisade folket», och att de sanna ord han ger kommer »från en och samme herde», nämligen från Gud (12:10-11). Predikaren är inte människocentrerad i sin tro. När han uttrycker sin tro och bekännelse manar han sitt folk att bygga sin tro på Herren och hans ord: »Vakta din fot när du går till Guds hus. Att komma för att lyssna är bättre än dårarnas offer» (4:17). Guds allmakt och världens förutbestämda gång är inte ett problem för honom utan tröstar honom. »Gud är den som utför verket för att man skall frukta honom» (3:14). »Gudsfruktan» är en frukt av tron. [3]

Betraktandet av alltings fåfänglighet och tomhet är inte slutpunkten för Predikaren. Bokens huvudtanke är inte frågan om det är någon mening med livet. Den fråga som här ställs: »Vilken vinning har människan av all sin möda under solen?» (1:3), innebär inte att Predikaren är ute efter att säkra den egna livslyckan. Det ord han hört av Gud det ger han, »när allt blivit hört» (12:13). Kritiskt behandlar han olika försök att säkra sin livslycka för att sedan sammanfatta: »Frukta Gud och håll hans bud». [4]

Människohjärtat – tomhetens och fåfänglighetens ort

Världen som sådan är inte fåfänglighetens ort. Världen är och förblir Guds skapelse. Han som »gör allt skönt i dess rätta tid» och uppehåller sin skapelse har i begynnelsen gjort allt skönt. »Solen går upp och solen går ned… Vinden drar mot söder och vänder sedan åt norr, ständigt vändande och växlande drar den fram… Ögat kan inte se sig mätt» (1:5ff). Insikten om världens ondska föranleder honom inte till att anklaga Gud. Det är människan han anklagar, den människa som blev satt att råda över skapelsen. Tomheten finns hos den människa, som lever med ständigt begär efter »något nytt». Predikaren låter förstå att världens intighet och känslan av tillvarons meningslöshet är en följd av synden. När Predikaren sammanfattar vad han har funnit förklarar han: »Blott detta har jag funnit: Gud gjorde människan som hon skulle vara, men själv har hon tänkt ut många konster» (7:29). Det är människan som är problematisk. Och den problematiska människan är identisk med den syndiga människan. »Det finns ingen rättfärdig på jorden, en som bara gör gott och aldrig syndar», förkunnar han. Men den som fruktar Gud och håller fast vid hans ord blir inte träl under överträdelsen eller fångad av livsledan. Mitt under livets motsägelser bekänner han sig till vad han hört, till Guds undervisning och till denna slutsats »när allt blivit hört»: »Frukta Gud och håll hans bud» (dvs håll fast vid hans undervisning). [6]

Livet i denna världen  – livet “under solen”

När Predikaren meddelar oss sina iakttagelser och erfarenheter av denna världen, ser han att den inte ger den rätta, varaktiga glädjen. Den människa, som endast har de skapade tingen för ögonen, förmår inte ens glädja sig över det goda som Gud själv har givit. När ögonens vittnesbörd får fälla avgörandet och livet i denna världen ses i inomvärldsligt perspektiv, då ser Predikaren att världens lopp omkring honom är djupt tragiskt. Vid flera tillfällen kommer då dessa ord tillbaka: »Jag har sett… Jag tänkte…» (1:14, 1:16). Predikaren ser att glädjen här – den jordiska glädjen – ofta är kort och förgänglig. »Allt detta såg jag, när jag gav akt på hela det verk som sker under solen… Jag såg orättfärdiga bli begravda och komma till ro, medan de som handlat rätt måste lämna den heliga platsen och bli glömda i staden» (8:9f). Då frågar sig Predikaren: »Vilken vinning har människan av all sin möda under solen?» [8]

Men Predikaren kan inte låta seendets processer styra sin tro och sin livshållning. Han kan inte stanna vid att betrakta tillvaron skild från tron. När han då bekänner sin tro talar han om vad han har »begrundat». »Allt detta har jag begrundat, allt detta har jag noga prövat: De rättfärdiga och visa och deras gärningar vilar i Guds hand. Varken om kärlek eller hat vet människan något» (9:1). Att den människa som vilar i Guds hand inte vet om hon är föremål för Guds kärlek eller hat har i katolsk teologi utnyttjats som en utsaga mot frälsningsvissheten, så att en kristen aldrig kan få glädjas åt den. Men en sådan utläggning bortser helt från sammanhanget. Vad Predikaren här utsäger är att en kristen, utifrån de yttre händelser som inträffar i hans liv, inte därav får sluta sig till om han är föremål för Guds kärlek eller hat. Yttre framgång får inte ses som ett bevis på gudsbarnaskap. Visshet härom skall hämtas från Guds ord. [9]

Det är alltså viktigt att se i vilket sammanhang orden står. Samma frågeställning möter vi i 3:18. »Ty vad människan och djuren möter är ett och detsamma, den enes död är som den andres och samma ande har de båda.» En sådan slutsats drar den som endast bygger på yttre iakttagelser. Slutsats, när allt blivit sett, när ögonens vittnesbörd får fälla avgörandet, är »alltings tomhet och förgänglighet». Predikaren kan fråga sig, när han ser livet sådant det är under solen, dvs från rent inomvärldslig synpunkt: »Vem vet om människoanden stiger uppåt, eller om djurens ande går nedåt mot jorden?» (3:21). [10]

Men Predikaren nöjer sig inte med att som åskådare iaktta livet i denna världen och utifrån sina iakttagelser forma en livsåskådning som mynnar ut i resignation och skepticism. Han hämtar sin tro från Herrens ord och därför bekänner han sig tro ett liv efter detta liv under solen. »Stoftet vänder åter till jorden… och anden vänder åter till Gud, som gav den» (12:7). Människan är en evighetsvarelse, som en gång skall dömas av Gud. »Både rättfärdig och orättfärdig skall Gud döma» (3:17). [11]

Den rätta glädjen har sin enda källa i Gud

»Ett svårt elände har jag sett under solen», säger Predikaren (5:12). »Det finns ett ont som jag har sett under solen, och tungt vilar det på människan: att Gud kan ge en man rikedom… men sedan inte låter honom njuta den. I stället får en främling njuta därav»(6:1f). Men allt detta hindrar inte att glädjen springer fram. När »Gud håller honom upptagen med hjärtats glädje», då frågar han inte längre efter vad han ser. Han sluter ögonen, inser och förstår att den »glädje som han finner i all sin möda är en Guds gåva» (5:18). [13]

När Predikaren framställer hur fåfänglig människans tillvaro är i en värld som inte längre ger den fullkomliga tillvaron då meddelar han sina erfarenheter av livet »under solen». Detta liv är inte det ljuva livet. Människan är underkastad döden. Men Predikaren avvisar all mänsklig veklagan. »Säg inte: Hur kommer det sig att forna tider var bättre än våra? Det är inte av vishet du frågar så» (7:10). Så kan Predikaren enkelt och djupt tala om »Guds goda» eftersom han inte bygger sitt liv på denna världens goda. Så talar t ex Predikaren om glädjen i arbetet. Som en Guds gåva anger han att människan får vara glad »mitt i sin strävan» och sin möda. Han bekänner själv: »I allt mitt arbete fann jag glädje.» Den glädje som han själv där fann pekar han på i sin undervisning: »Jag insåg att inget bättre finns än att människan finner glädje i sin gärning. Det är hennes beskärda del» (3:22). [14]

Predikarens bok given till vår undervisning

Dessa »Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem» är Guds ord till oss. Det är viktiga lärdomar vi har att hämta ur denna bok. Viktigt är att veta och inse att den värld vi lever i inte längre ger oss den fullkomliga tillvaron. Men tillvaron är inte meningslös. Det ser bara så ut när vi ser på denna världen från rent inomvärldslig synpunkt. Men Predikaren kan inte bygga sin livshållning på vad han ser. Sin tro grundar han på vad han hört och lärt av Gud. När han då skådar Herrens gärningar och betraktar hans verk, då uppmanar han sitt folk: »Var vid gott mod på lyckans dag och betänk på olyckans dag, att den ena som den andra verkar Gud, för att människan inte skall uppdaga något om sin framtid» (7:14). Predikaren vet att det är Gud som delar ut livsödet, och det gör honom lugn och förtröstansfull. [16]

Vi ser ständigt hur människor i vår tid knyter nävarna i hat och bitterhet över att denna tillvaro inte ger dem en fullkomlig livskvalitet. Arbetet är föremål för olust på grund av den med arbetet förenade mödan. När livskvalitet blir likvärdigt med »eget självförverkligande» och en extrem individualism förkunnas med »människan i centrum» då blir arbete och tjänande något outhärdligt. Nietzsche fällde de stolta orden: »Jag vill inte tjäna». Han betraktade kristendomens moral som »slavmoral». [17]

Skriften förkunnar hur Gud »tog Adam och satte honom i Edens trädgård för att han skulle odla och bevara den» (1 Mos 2:15). På samma sätt kallar Gud människor att gå åstad och arbeta. Arbetet är en Guds kallelse, inte ett syndastraff. Skillnaden mellan arbetet i Eden och arbetet efter syndafallet är att det nu är förenat med slit och vedermöda (1 Mos 3:19). [18]

Bruka – njuta

Adam fick uppdraget att »bruka trädgården». I människans jordiska gärning ingår livsuppgiften att arbeta och därmed tjäna nästan. Aposteln Paulus visar i sin avskedspredikan i Efesus upp sina arbetsnävar och säger: »I allt har jag genom mitt föredöme visat er att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord: ‘Det är saligare att giva än att taga’»(Apg 20:35). [20]

Predikaren, som talar så positivt om arbetet, undervisar också om vilan. »Ljuv är arbetarens sömn.» Predikaren förkunnar inte någon självvald asketism. »Detta är vad jag har insett: Gott, ja, skönt är det att han äter och dricker och njuter livet mitt i all sin strävan när han mödar sig under solen, de få levnadsdagar Gud ger honom: Ty det är hans del. Dessutom: Så snart Gud ger en människa rikedom och ägodelar och låter honom njuta därav och få ut sin beskärda del och finna glädje i all sin möda, då är det en Guds gåva» (5:17f). [21]

Men om detta att njuta innebär åtnjuta som högsta livsvärde, då vänder sig Predikaren mot en sådan inomvärldslig livsåskådning och påminner om hur tomt och fåfängligt det är att betrakta ett jordiskt, timligt värde som det högsta goda. »Den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova» (5:11), när rikedomen är den rikes livsmål. [22]

Predikaren uttrycker här i stor klarhet vad kyrkofadern Augustinus sedan med sådan kraft betonade, att en kristen skall »bruka» världen men »åtnjuta Gud» (dvs som högsta goda). »Ty att åtnjuta dig är att äga ett kungarike och att prisa dig är själens glädje och sällhet.» När Predikaren prisar glädjen då gör han det inte genom att i någon slags dualistisk betraktelse bortse från vad han sett under solen. Han har inte bara sett det fysiska onda i dess olika gestalter. Han har också sett det moraliskt onda, synden och ondskans verk. Han förklarar: »Eftersom domen över ondskans verk inte kommer genast, får människorna mod att göra ont» (8:11). Yttersta rättvisa skipas inte här på jorden. »Rättfärdiga kan möta det öde orättfärdiga förtjänat», ser han (8:14). Predikaren tänker då: »Också detta är tomhet.» [23]

Men samtidigt kan han ge uttryck åt sin glädje. Han säger: »Då prisade jag glädjen, ty det finns inget bättre för människan under solen än att äta och dricka och glädja sig: det är vad som följer henne i hennes möda, de livsdagar Gud ger henne under solen» (8:15). [24]

Är denna undervisning fulländad skepsis, som vissa teologer tycks mena? Nej, förvisso inte. Här kan Luthers ord citeras: »Den helige Ande är ingen skeptiker» (Spiritus sanctus non est scepticus). Hos Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem får vi inte en undervisning mättad av livsleda och grämelse. Han vet att hans liv vilar i Guds hand och att glädjen i livet är en gåva från Gud. Predikarens budskap om livet under solen kan sammanfattas i orden ur Mose psalm: »Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om det blir långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, liksom flöge vi bort» (Ps 90:10). [25]