| Nr 2, 1987 sida 42
 

Predikan av pastor Martin Janke vid Biblicumdagar i Uppsala

När man, som vi, lever i en värld som står under syndens inflytande har vi mänskligt sett all anledning att vara bekymrade. Varje nummer av dagstidningen och varje nyhetsprogram på radio och TV rapporterar om sådant, som kan få det mest ståndaktiga hjärta att bäva. [0]

All anledning att vara bekymrade finner vi också i den synliga kyrkan, där broder strider mot broder, där satan lyckas så misstrons och misstänksamhetens frön och därigenom effektivt hindrar oss att förkunna Jesu Kristi frälsande evangelium för en värld som det förutan kommer att dö den eviga döden. [1]

All anledning att vara bekymrade har vi också när vi ser ner i djupet av vårt syndiga hjärta och granskar vårt liv i Guds heliga lags spegel. Då kan vi inte annat än att med tullindrivaren ropa: »Herre,förbarma dig över mig syndare!» [2]

Men innan vi slår ut med händerna i förtvivlan är det EN som vill tala med oss. Det är ingen annan än påskens uppståndne Herre. Han har en fråga till dig och mig: »VARFÖR ÄR DU BEKYMRAD?» Du behöver inte vara bekymrad. Varför inte det? För han säger till dig: 1. Det är jag själv, 2. Frid vare med er, 3. Se på mina händer och mina fötter. [3]

I

Ängslig fruktan. Atmosfären i rummet där lärjungarna satt gömda bakom låsta dörrar var så fylld av fruktan att den nästan gick att skära med kniv. De hade vandrat med sin Herre i tre år. De hade hört livets och frälsningens ord från hans läppar och sett hans mäktiga underverk som kraftigt förkunnade att han var Guds mäktige Son. Tre av dem hade på förklaringsberget hört Fadern vittna om Jesus: »Denne är min Son, den utvalde. Lyssna till honom.» När Jesus frågade sina lärjungar: »Vem säger NI att jag är?» hade Petrus talat för dem alla i sin underbara bekännelse: »Du är Kristus, den levande Gudens Son.» [5]

Men deras Herre hade dött en brottslings död på korset. En stor sten hade rullats för ingången till graven och stängt inne hans livlösa kropp. Och en annan sten, den ängsliga fruktans sten, hade rullats för deras hjärtan och krossat deras tro på att han var den allsmäktige Gudens Son. [6]

Men bara till den första påskdagens kväll. Plötsligt stod han där mitt framför dem. Först frågade han dem: »Varför är ni bekymrade?» Utan att vänta på svar försäkrade han dem: »Det är jag själv.» Och i det ögonblicket flydde deras tvivel och rädsla. Deras Herre och Mästare levde! Han, den levande Gudens Son, stod framför dem. [7]

Vi tror att Jesus är sann Gud i evighet och vi har hört honom säga: »Mig är given all makt i himmelen och på jorden», eller hur? Vi känner också hans tröstande löfte: »Jag är med er alla dagar intill tidens ände.» Varför är vi då så ofta fyllda av ängslig fruktan? Varför handlar vi så ofta som om Jesus fortfarande låg livlös i graven, utan makt att hjälpa oss i vårt dagliga liv? Varför vacklar vi så ofta på förtvivlans brant och fäller hopplöshetens tårar, som om vi inte hade någon mäktig, levande Frälsare som kan hjälpa oss i nödens stund? [8]

»Det är jag själv!» Vår Frälsare påminner oss om detta igen. Det betyder inte, att vi inte ska arbeta hårt för att lösa de problem som möter oss i det dagliga livet eller att vi inte ska planera väl för framtiden. Det betyder inte, att vi inte ska göra allt vi kan för att hjälpa vår kyrka i nödens stund. Men det innebär att vi aldrig ska glömma att Frälsaren går vid vår sida och att han arbetar med oss. Då får hans ord en ny och underbar innebörd för oss när han säger: »Varför är ni bekymrade? Det är jag själv!» [9]

II

Det fanns något annat bakom lärjungarnas ängsliga fruktan denna första påskdagskväll. De hade syndat mot sin Herre. De hade belamrat de gångna dagarna med brutna löften och skrytsamt högmod, med skamlig feghet och en jämmerlig brist på kärlek. Vem skulle nu ta bort syndens fläckar från deras skyldiga själar? Vem skulle förbinda syndens variga sår i deras blödande hjärtan? All förhoppning om förlåtelse måste ha verkat lika död som deras Herres och Mästares kropp. [11]

Men bara till den första påskdagskvällen. Plötsligt stod han där mitt framför dem. Och vilka var hans första ord till dem? Inte vad vi kunde ha väntat oss. Han sade inte: »Ni borde skämmas.» Han frågade inte: »Hur kunde ni göra så mot mig efter allt jag har gjort för er?» Nej, hans första ord var: »Frid vare med er.» Och sedan lät han dem se sina genomborrade händer och fötter, levande påminnelser om vad deras förlåtelse hade kostat honom, men framför allt en välsignad försäkran om att förlåtelsen var verklig. Den var verklig därför att de såg dessa sår, inte i en död profets kropp, utan i den levande Frälsarens. Lika visst som deras uppståndne, levande Frälsare stod framför dem, lika visst kunde de veta att alla deras synder var förlåtna. [12]

Gud vet hur lång listan skulle bli och vilken förfärlig läsning det skulle vara om alla våra synder skrevs upp så att hela världen fick se dem. Ett snabbt ögonkast på en sådan lista skulle fylla våra själar med dödlig ångest och vi skulle framför oss skymta en fruktansvärd framtid, en evighet i helvetets eld. Sådana tankar borde skrämma oss, och när de gör det får vår levande Frälsares ord en ny och underbar innebörd. »Varför är ni bekymrade? Frid vare med er.» Detta är mer än en from önskan. Jesus skänker oss verkligen det som han vann åt oss för ett så högt pris, frid med Gud, en frid som endast kan komma genom förvissningen om att alla våra synder är förlåtna, att griffeltavlan har torkats ren, att vår omätliga skuld har märkts med orden »Till fullo betald» genom Kristi blod. Varje morgon är en inbjudan att slå igen boken om det förgångna och börja en ny sida i vårt liv. Våra synder har flyttats så långt från oss som öster är från väster. Vi lever hela vårt liv genom den trofaste Gudens löften, hans som gav oss sin Son och påsken. [13]

Till varje ångerfull syndare säger Jesus: »Varför är du bekymrad? Det finns frid, det finns förlåtelse i mitt namn.» [14]

III

Ytterligare en sak låg bakom lärjungarnas ängsliga fruktan denna första påskdagskväll. Det var döden. För dem, liksom för oss alla, var frågan inte om de skulle dö, utan när. Men hoppets låga hade tänts i deras hjärtan. Jesus hade kommit till dem och han hade sagt de oförglömliga orden: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig dö.» Men han hade själv dött och hans grav verkade vara en skrämmande förebild till vad som väntade dem. [16]

Men bara till den första påskdagens kväll! Plötsligt stod han framför dem och visade sina händer och fötter, som bekräftelse att hans löften var sanna. [17]

Lider vi av sjukdom eller oförmåga av något slag? Är det svaghet och smärta på grund av åldrande som saktar ner steget och för varje dag som går påminner oss om att det finns en plats på kyrkogården reserverad för oss? »Se på mina händer och mina fötter», säger vår förhärligade Herre till dig och mig. Och med de orden ger han oss inte bara en föraning om vad som väntar oss, utan han ger oss också styrka för den resa som med varje solnedgång för oss en dagsmarsch närmare hemmet. [18]

Har vi lämnat en älskad vän på kyrkogården? Är den där nya graven en kraftig påminnelse om hur verklig döden är och hur ofrånkomlig? »Se på mina händer och mina fötter», säger han och förvissar oss om att våra nära och kära, som insomnat i tron på Jesus, ska uppstå från sina gravar på den yttersta dagen, så som han uppstod från sin. [19]

Bävar vi när vi tänker på den dag då vårt hjärta stannar och vår andhämtning upphör? Vi kanske försöker förtränga sådana tankar. Vi kanske vill avfärda dem som alltför sjukliga. Men den dagen kommer. Tänk, hur skulle det vara i den stunden om inte Jesus sade till oss: »Se på mina händer och mina fötter.» Tänk så fruktansvärt om vi inte hörde honom fråga: »Varför är du bekymrad? »Han frågar: »Varför är du bekymrad? Det behöver du inte vara. Lyssna bara när jag säger till dig: ‘Det är jag själv.’ Lyssna när jag säger: ‘Frid vare med er.’ Lyssna när jag säger: ‘Se på mina händer och mina fötter.’ Och när du har lyssnat och tror, ge då röst åt din triumferande tro och sjung: [20]

Jesus, min förlossare, lever, [21]
 jag skall också leva. [22]
 Ändlös glädje ger han mig. [23]
 Då skall jag ej modet fälla. [24]
 Han, mitt huvud, lämnar ej [25]
 lemmarna i dödens famn. [26]

Genom hoppet tillhör jag [27]
 nu min Frälsare för evigt. [28]
 Tron den säkra Klippan fann [29]
 och skall aldrig släppa taget. [30]
 Döden kan ej skilja mig [31]
 från min Herre och min Gud. [32]