| Nr 3, 1987 sida 90

»Och Herren Gud planterade en trädgård i Eden österut. Där satte han människan, som han hade format» (1 Mos 2:8). »Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens trädgård för att han skulle odla och bevara den» (1 Mos 2:15). Dessa bibelställen lär oss att Gud, som på sex dagar skapade himlarna och jorden och som planterade en trädgård i Eden, också gav människan arbetet som livsuppgift. Han satte människan i sitt stora hushåll med uppgift att bruka och bevara Eden. Arbetsdagen började i lustgården – på Guds befallning. Det visar oss att arbetet som sådant inte var något som tog vid först efter syndafallet, först sedan Adam och Eva hade drivits ut ur paradiset. Edens ljuvliga trädgård var Adams första arbetsplats. [0]

Vår värld är nu inte längre en ljuvlig trädgård. Genom syndafallet blev själva marken förbannad för den syndiga människans skull. Den goda jorden kom att bära »törne och tistel» (1 Mos 3:18). På syndafallets dag fick också Adam höra Gud säga: »Under möda skall du livnära dig av marken… I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd.» Och till Eva sade Gud: »Jag skall göra din möda stor… Med smärta skall du föda dina barn» (1 Mos 3:16). Vedermödan och smärtan har alltsedan dess varit människans följeslagare. Vår tillvaro framlevs inte längre i ett Eden. Arbetsplatsen är inte längre en lustgård. Paradiset, det jordiska paradiset, är förlorat. Synden har trängt in i världen och genom synden döden (Rom 5:12). »Hela skapelsen suckar», skriver aposteln Paulus och tillfogar, »och inte bara den, också vi själva som har fått Andens förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar barnaskapet, vår kropps förlossning» (Rom 8:22f). Vår värld är inte den fullkomliga världen. [1]

Men den jordiska arbetsuppgiften står kvar. »Sex dagar skall du arbeta» (2 Mos 20:9). Hur högt Bibeln ser på arbetet framgår av det ord som här används. Här står: »Sex dagar skall du tjäna.» Arbetet är enligt Bibeln detsamma som tjänst och tjänande. När Paulus i sin avskedspredikan i Efesus talar om hur han har arbetat och verkat där i tre år, tillfogar han: »Ni vet själva att dessa mina händer har gjort tjänst för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som har varit med mig. I allt har jag genom mitt föredöme visat er, att man så under eget arbete bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, hur han själv sade: ‘Saligare är att giva än att taga’» (Apg 20:34f). [2]

I den grekiska miljö där Paulus levde och där arbetet betraktades som något simpelt och som avsett endast för slavar, där förkunnade aposteln arbetets höghet och ära. När arbetet i vår tid ofta ses som ett medel för eget »självförverkligande» och en extrem individualism förkunnas, då kan det vara på sin plats att påminna om hur aposteln ser på arbetet. Det är ett medel för »nödtorftigt livsuppehälle», eget och andras. När aposteln själv drar in »de andra», då är det »de svaga» han tänker på och då »de närmaste i första hand» (1 Tim 5:8, Gal 6:10), varefter uppgiften vidgas till att »i den allmänneliga kärleken» göra gott mot alla människor (2 Petr 1:7). Arbetsuppgiften står kvar. »Vi förmanar er», säger Paulus till tessalonikerna, »att arbeta med era händer, enligt vad vi har bjudit er» (1 Tess 4:11). [3]

Onesimos – på flykt undan arbetets möda (Brevet till Filemon)

Paulus brev till Filemon är ett kort privatbrev, skrivet under apostelns första fångenskap i Rom. Filemon, Paulus vän och medarbetare, var en ansedd man i Kolosse. Aposteln hade rönt mycken kärlek i Filemons hem. Paulus skriver i sitt brev att han hoppas kunna hälsa på honom när han får lämna fängelset. Filemon hade också visat »alla de heliga», dvs alla medkristna i Kolosse, stor generositet. Han hade upplåtit sitt hem som samlingsplats för en kristen husförsamling. Församlingen i Kolosse – eller i varje fall en del av församlingen – firade sin gudstjänst i Filemons hus. »De heliga har blivit styrkta i sina hjärtan genom dig, min broder», skriver aposteln. [5]

Men allt var ändå inte riktigt bra där hemma hos Filemon. Hans hedniske slav, Onesimos, rymde från honom och begav sig till Rom. Där uppsökte han aposteln i fängelset. Han blev omvänd genom apostelns undervisning. Aposteln uttrycker detta så att han har »fött honom». Han hade gärna velat behålla honom hos sig men ansåg sig inte kunna det. I stället sände han honom tillbaka till hans husbonde, den kristne slavägaren Filemon, som därvid fick mottaga ett rekommendationsbrev från Paulus. [6]

Det var alltså för Onesimos skull som Paulus skrev detta brev till Filemon. Anledningen till att Onesimos rymde från sin husbonde vet vi inte. Men det kan naturligtvis inte ha varit utan tvingande skäl som han tog detta desperata steg. Han hade tydligen funnit sitt arbete i Filemons hus så betungande, att han inte kände sig orka med den uppgiften längre. Han lämnade sin arbetsplats. Vad ville då egentligen aposteln nå med sitt brev till Filemon? Det är klart att aposteln var angelägen om att Filemon skulle ta emot sin förrymde slav på ett rätt sätt. Det är hans önskan och bön att slaven Onesimos skulle få del av den kärlek som Filemon så frikostigt hade visat »alla de heliga» i Kolosse. »Tag emot honom som du skulle ta emot mig», ber han. [7]

Aposteln låter också Filemon förstå att det här är fråga om lydnad för Guds vilja (v 21). Han hade ju redan i början av sitt brev nämnt att det var hans bön att den tro som Filemon hade skulle visa sig verksam och ge en djupare kristen insikt (v 6). Det är till sist inte bara Onesimos som hade flytt undan arbetets möda. Det hade också Filemon gjort. Han hade skytt den mödosamma uppgiften att ge kärlekens utrymme åt Onesimos, och detta fastän han visste att »främlingen i ditt hus», »trälen» där, skulle omfattas av kärlek. »Du skall komma ihåg, att du själv har varit träl i Egyptens land» (5 Mos 15:15). Jesus hade också sagt till sina lärjungar: »Om ni visar vänlighet mot era bröder endast (bröder = trossyskon), vad synnerligt gör ni därmed? Gör inte hedningarna detsamma?» (Matt 5:47). [8]

I sitt brev till Timoteus ger aposteln Paulus oss en föreställning om en slavs hårda lott, när han använder uttrycket »slavar under oket». När han sedan kommer in på de slavar som har troende herrar, då talar han om dessa husfäder som sådana som är älskade, dvs älskade av sina tjänare (1 Tim 6:1f). I den framställning som aposteln då ger ligger en indirekt maning till dessa att bevisa sig som goda husbönder. I Kol 3:22 följs också föreskrifter för slavarna av en föreskrift till deras herrar (4:1). Av apostelns brev till Filemon framgår, att det i hans bön till denne att ta emot sin förrymde slav också ligger underförstått en maning till honom att bevisa sig som en god arbetsgivare, om det ordet får användas. [9]

Framgång och motgång i arbetet

Vi har nyss omnämnt aposteln Paulus avskedspredikan i Efesus. När han i denna sin predikan ser tillbaka på de tre år han verkat där, talar han om prövningar som vållats honom genom judarnas anslag. Han säger att »den helige Ande betygar för mig, att bojor och bedrövelser väntar mig» (Apg 20:23). Men aposteln kan också på samma gång tala om framgång, om hur evangeliet har framgång. [11]

Så skriver han i sitt brev till filipperna om hur hans fängelsevistelse i Rom inte betydde att evangeliet led skada, utan att det »som hade hänt honom snarare hade bidragit till evangeliets framgång» (Fil 1:12), så att »de flesta bröderna i Herren vågar ännu mera oförskräckt tala Guds ord» (Fil 1:12ff). Apostelns personliga motgångar, hans fängelsevistelse, hade inte hindrat evangeliets framgång. Aposteln är också »förvissad att han skall leva och bli kvar hos dem och medverka till framsteg och glädje i tron» (Fil 1:25). Han använder ordet »framgång» när han talar om tillväxten i tron och dess sanning. [12]

För aposteln Paulus är det emellertid inte fråga om att till varje pris vinna framgång för egen del. När han i sitt brev till Timoteus förmanar denne att »rätt dela sanningens ord» och samtidigt varnar för lärare, som »befattar sig med oandligt och tomt tal», då säger han om dessa att de kommer att »göra allt större framsteg – i ogudaktighet» (i 1917 års Bibel fritt översatt »gå allt längre i ondska» – 2 Tim 2:16). Det är tydligt att dessa villolärare skröt med sin framgång. »Ja», säger aposteln, »de skall ha framgång – i ogudaktighet» eller, »de skall göra framsteg – till det sämre» (»de skall gå allt längre i ondska» – 2 Tim 3:13), dvs »de skall förvilla andra och själva bli förvillade. » Att Paulus här använder sina motståndares uttryckssätt när han brukar ordet »framgång» på sådant sätt är uppenbart. Men om dessa »framgångsteologer» säger han, att deras »framgång» en gång skall få ett slut. »De skall inte göra ytterligare framsteg» (2 Tim 3:9). [13]

Trohet i kallelsen

I sitt arbete »När han öppnade boken» skriver Edvin Virén om aposteln Paulus brev till Filemon: »Aposteln talar inte här om en hel församlings angelägenheter, utan om en av de allra ringaste medlemmar i samhället, en hjälplös, olycklig människa. Men vilken omsorg nedlägger han inte på behandlingen av denna sak! Han var trogen inte bara i det stora utan även i det lilla. Brevet skänker oss en inblick i det av det nya evangeliet skapade gemenskapslivet inom den urkristna församlingen och lär oss vad kärlek är.» [15]