| Nr 4, 1987 sida 138

Om aga av barn

I dessa dagar har frågan om aga av barn kommit att behandlas i massmedia. Det är många som ställer sig frågan vad kristen fostran innebär, om den innebär fritt fram för barnmisshandel. Då många missförstånd råder i detta ämne är det viktigt att gå till Skriften och se vad den lär. [1]

Barns plikter

Barns plikter har Herren Gud inskärpt i »de tio orden», där det heter: »Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som Herren, din Gud, vill giva dig» (2 Mos 20:12, 5 Mos 4:13). Luther utlägger detta bud i Stora katekesen där han säger: »Ty att hedra är något vida mer än att älska, då det inte bara innesluter det att älska, utan också tukt, ödmjukhet och vördnad, såsom gällde det ett fördolt majestät.» I Ordspråksboken läser vi också: »Hör, min son, din faders tuktan (= tillrättavisning) och förkasta inte din moders undervisning» (1:8). [3]

Går vi till Nya testamentet finner vi hur samma förpliktelser inskärps: »Ni barn», säger aposteln, »lyd era föräldrar i allt, det behagar Herren» (Kol 3:20). Den destruktiva falskhet som vill riva ner föräldramyndigheten och där »auktoritet» betraktas som ett fult ord, står i klar motsats till Skriftens undervisning. Där framställs olydnanden mot föräldrar som en av hedendomens synder (Rom 1:30). Där trots mot föräldramyndigheten visas och olydnaden har blivit total, så att barn förgriper sig på sina föräldrar och slår och agar dem, där får sådana överträdare av det fjärde budet namn av »fader- och modermördare» (1 Tim 1:9). [4]

Föräldrars plikter mot sina barn

Den som läser Bibeln i sitt sammanhang ser snart att Guds ord inte inskärper barns plikter mot sina föräldrar på bekostnad av föräldrars plikter mot sina barn. Här finner vi i stället hur förmaningarna samtidigt riktas till både barn och föräldrar. En sådan förmaning, riktad till båda parter, står t.ex. i Kol 3:20f: »Ni barn, lyd era föräldrar i allt, det behagar Herren. Ni fäder, låt bli att irritera era barn, så att de inte tappar modet.» Hur vanligt är det inte att människor endast förmanar och tillrättavisar en grupp och, när förhållandet mellan föräldrar och barn inte är rätt, gärna hopar allt det felaktiga antingen på föräldrarna enbart eller på barnen enbart. [6]

Av nyss återgivna citat ur Kolosserbrevet ser vi hur »fäderna» blir föremål för förmaning samtidigt som deras barn förmanas. Fäderna förmanas att inte provocera sina barn, att inte vara retliga. Det är viktigt att det får råda ett kärleksfullt förhållande mellan far och son, mellan far och dotter. Barn skall inte få en känsla av att de blir orättvist behandlade. Där barn »tappar modet» och inte längre vågar hysa kärlek och förtroende för sina föräldrar, där kommer de också att tömmas på lust och kraft att göra det som är rätt och gott. [7]

En förmaning riktad till föräldrar och barn samtidigt återfinns också i Efesierbrevet. Där skriver aposteln Paulus: »Ni barn, lyd era föräldrar, det är rätt. ‘Hedra din far och mor.’ Och ni fäder, reta inte era barn till vrede, utan ge dem en sådan undervisning och tillrättavisning som hör kristen fostran till» (Ef 6:1f och 4). Här förbjuder aposteln »fäderna» att provocera sina barn och göra dem illa. Samtidigt ger han ett positivt bud, ett bud till uppfostran. I denna uppfostran ingår också tillrättavisning. När här talas om »en uppfostran och tillrättavisning som hör Herren till», då innebär detta i sak detsamma som »kristen fostran». Kristus är inte en ny Mose, som ger ett nytt program för barnuppfostran. Den fostran som det här är fråga om är en sådan med fasta normer, som redan är givna. Denna fostran kräver att uppfostraren själv lever i »Herrens fostran och tillrättavisning», i den fostran och tillrättavisning som Herren ger. [8]

Äkta makars plikter

Också här riktas förmaningar till båda parter. Såväl de äkta männen som deras hustrur manas att inom den gudomliga skapelseordningens ram öva kärlek. Den kristna hustavla som här ges som mönster och förebild är byggd på den i skapelsen givna lagen. [10]

Mannens plikter mot sin hustru

»Ni män, älska era hustrur och var inte bittra mot dem», skriver aposteln Paulus i sitt brev till kolosserna (3:18). Bengel kommenterar dessa ord på följande sätt: »Denna särskilda varning träffar en ful fläck i det äktenskapliga livet, då mannen som husets herre, inte som kvinnans huvud, inte av kärlek till henne, utan behärskad av sin gamla människa, behandlar sin hustru med bitterhet i ord och gärning. Många är utomhus vänliga mot alla, men hemma i det husliga umgänget utgjuter de sin hemliga bitterhet och harm mot hustru och barn, för vilka de inte har någon försyn.» Bitterhet definieras av Bengel som »hat blandat med kärlek.» [12]

Detta att mannen är kvinnans huvud har ofta kommit att missförstås av de äkta männen. Olavus Petri inleder sitt vigselritual från år 1529 (det första ritualet på svenska) med att framhålla att »ni, kära vänner, skall betänka, att Gud har satt mannen till kvinnans huvud, för att han skall vara hennes förman, regera och styra henne i Guds fruktan till det bästa och ha henne kär, såsom Kristus älskade sin kristna församling som han offrade sig för i döden.» Omedelbart efter denna inledning vänder han sig till mannen och förklarar för honom att han såsom kvinnans huvud »inte fått den makten att illa behandla henne efter sitt eget sinne, som man (tyvärr) ofta sett.» Mannen har i stället »att offra sig för sin hustru, som är det ‘svagare kärlet’». [13]

Kvinnans plikter mot sin make

Kvinnans plikt mot sin man sammanfattas av aposteln så, att hon är skyldig att underordna sig sin man (Kol 3:18) och har att visa sin man vördnad (Ef 5:33). Underordningens princip innebär att kvinnan inordnar sig under Guds vilja. Detta framställs i vår tid som skulle kvinnan här nedvärderas och bli något av en komplikation och ett problem. Men Bibeln förkunnar att kvinnan är given »att vara mannen en hjälp, en sådan som han behöver» (1 Mos 2:18) Vördnaden för det kvinnliga släktets särart har också alltid inskärpts, där skapelsens ordningar inte blivit upplösta. Som släktets mor och fostrarinna tillkommer det hustrun en särskild vördnad. [15]

Kärlek innebär offer

I Göteborgs-Posten av den 8/11 uttalar sig Carin Mannheimer om äktensskapet och säger: »Det här sättet att byta monogami (d.v.s. att byta partners) är naturligtvis inte bra för barnen, men samtidigt kan man fråga sig hur mycket vuxna människor skall offra för sina barn.» Där en principiell jämlikhetsideologi drivs, där måste blotta tanken på att i kärlek offra sig för en annan människa upplevas som otäck. Offret som sådant är ju orättvist. [17]

I »Den Svenska Evangelieboken» (antagen 1983) är på Tjugonde söndagen efter Trefaldighet (hemmets söndag) första årgångens episteltext hämtad från Ef 5:21, 25-33. Genom att ta bort verserna 22-24 har apostelns maning till de gifta kvinnorna att underordna sig sina män kommit att tas bort. Helt i konsekvens med detta har på samma sätt i tredje årgångens episteltext för följande söndag (samhällsansvarets söndag) texten blivit beskuren till att omfatta 2 Kor 8:1-3, 7-15. Därmed har man utelämnat apostelns ord om hur Macedoniens församlingar »inte endast gav vad vi hade hoppats (till insamlingen) utan gav sig själva först och främst åt Herren och så åt oss, genom Guds vilja» (2 Kor 8:5). [18]

Naturligtvis är ett sådant offer, trons tackoffer åt Herren och kärlekens offer åt medmänniskan i nöd, något mycket trist för jämlikhetsideologins företrädare och för alla som förkunnar det egna självförverkligandets livsideal och frågar sig »hur mycket vuxna människor skall offra för sina barn.» [19]

Visst kan sådana texter strykas som talar om offer och att inom skapelsordningens ram öva kärlek. Den övningen innebär alltid offer i någon form. Ändå är denna lag någorlunda känd också av hedningarna. Så kunde t.ex. grekiska stoiker inskärpa hur viktigt det var att i »relationerna», de förhållanden de stod i till olika människor – föräldrar, barn, lärare, överhetspersoner – ge dessa relationer sitt. Ett sådant givande, där var och en får sitt, innebär offer. [20]